Två år..

.. Kan ni tänka er att vara utan er älskade syster? Det kunde inte jag tänka mig innan den ödesdigra dagen då jag inte kunde hjälpa henne..
Allt började redan långt innan 26/9 2009. Jag mådde ofta dåligt då jag var tvungen att alltid vara redo att leta rätt på henne, ställa upp på henne. Alltid finnas till hands. Inte veta alltid var hon fanns. Oron fanns alltid där.
Just den dagen 26/9 2009 var jag inte där. Jag hade varit på en jättetrevlig fest kvällen innan och inte tagit mig hem. Jag trodde att Emilia fanns på psyk där hon befunnit sig de senaste tre veckorna under "tvångsvård" och slappnade av litegrann. Dock skrev de jävlarna ut henne den lördagskvällen. Utan att låta de anhöriga få veta det. Emilia blev utskriven utan att ha någon hos sig. Självmordsbenägen. Psykiskt sjuk. Utan medicin och utan uppföljning.
26/9 2009 runt 07,00 på morgonen får jag de sista smsen från henne. Hon orkar inte mer. Jag trodde hon var säker och inlagd så först trodde jag hon bara ville därifrån.

Sen följer de jobbigaste dygnen i vårt liv, mammas framförallt såklart..
Emilia håller på att dö för oss, hon ligger i koma länge. Hon är en "grönsak" länge. Ett minne jag har är när jag en dag kommer upp på sjukhuset där jag förväntar mig henne halvdöd i sin säng är att hon står upp på alla fyra och skriker ut sin ångest! Ångest som fan, men hon har ändå vaknat ur sin koma! Visste inte om jag skulle bli glad eller ledsen..

I två år har hon varit hjärnskadad, svårt hjärnskadad. Men hon utvecklas, idag är hon nog ungefär som en tvååring i sinnet, fast vissa saker är hon bättre på och andra sämre.

Men åååh vad jag saknar henne, min älskade syster